2/23/2013

REVA - ett eko från 1907

Med anledning av några bra inlägg av Mattias Svensson  Kristian Lundberg och Anne Heberlein samt den omfattande debatten på Twittter kring jakten på papperslösa kommer här ett debattinlägg som tidigare publicerats i Invandrare och Minoriteter. Detta inlägg ger en rättshistorisk tillbakablick och ställer frågan:

 - Är inte de argument som framförs i dagens politiska debatt i huvudsak desamma som varit gällande ända sedan 1900-talets början? Sett ur detta perspektiv blir de uttalanden om social turism som framfördes av Göran Persson snarare ett uttryck för en etablerad uppfattning om behovet av att skydda den svenska välfärdsstaten än en flirt med en, mer eller mindre tillfällig, främlingsfientlig opinion i den svenska politiska debatten. Frågan är då vilket som är värst – att vår statsminister flirtar med en främlingsfientlig opinion eller att denna främlingsfientlighet är en etablerad del av svensk invandringspolitik? 



Den svenska främlingsfientligheten

Finns det en främlingsfientlig tankeström i dagens politiska debatt som kan förklara ett ökande opinionsstöd för partier som Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna vilka redan idag har ett flertal mandat i våra folkvalda församlingar på lokal nivå? För dessa partier vidare arvet från 1980-talets rasistiska rörelse Bevara Sverige Svenskt eller ligger de närmare den allmänna missnöjespolitik som gav Ny Demokrati en plats i Sveriges riksdag under 90-talet? Oavsett hur man väljer att besvara dessa frågor så är det ett faktum att främlingsfientliga tendenser nu även kan spåras till våra etablerade riksdagspartier. Bl.a. har Folkpartiets utspel i valrörelsen 2002 om krav på språktest för invandrare tolkats som ett utspel i denna riktning. Ett ännu mer konkret exempel är den Socialdemokratiska regeringens skrivelse 2003/04:119 om att införa övergångsregler för att hindra ”social turism” i samband med EU:s utvidgning. I den stund en svensk statsminister faller in i en främlingsfientlig retorik gentemot våra europeiska grannar krävs en tydlig motreaktion och därför var Centerpartiets och Maud Olofssons tydliga kritik av regeringens och Göran Perssons ställningstaganden mycket välkommen, om än något oväntad. Att förslaget om övergångsregler sedan röstades ned när det behandlades i riksdagen den 28 april 2004 var givetvis också det ett styrkebesked men tyvärr så bar även denna debatt på ett flertal mer eller mindre främlingsfientliga inlägg.
    Var då utspelet om införande av övergångsregler för att hindra ett överutnyttjande av vårt socialförsäkringssystem endast ett retoriskt grepp för att vinna en främlingsfientlig opinion eller finns det en djupare klangbotten i detta resonemang. För att besvara denna fråga finns anledning att närmare studera den svenska invandringspolitikens och utlänningslagstiftningens framväxt och utformning. Grunden till den svenska utlänningslagstiftningen lades den 19 mars 1907 då riksdagens första kammare godkände en skrivelse med begäran om framläggande av förslag till invandringslag. I skrivelsen föreslås att det skall utarbetas ett förslag till invandringslag ”som hindrade invandring och bosättning här af sådana individer, hvilka kunde befaras komma att utöfva en moraliskt och ekonomiskt skadlig inverkan på svenska folket.”(Riksdagens skrivelse 1907:33 s. 5). Enligt skrivelsen bör alltså syftet med lagstiftningen vara att hindra invandring och bosättning och som argument för införandet av en invandringslag framförs även ekonomiska argument.

Ur ekonomisk synpunkt må framhållas, hurusom många hit invandrande utlänningar söka förvärfva sitt uppehälle genom att på ett mot redbare svenske handelsmän illojalt sätt utöfva en affärsverksamhet, hvilken ofta ej heller är till den köpande allmänhetens bästa. Invandrande arbetssökande utlänningar kunna i vissa fall obehörigen bidraga till att försämra svenska arbetares utsikt till förvärf. Särskildt i de norra delarna af vårt land besökas kusttrakterna regelbundet hvarje vår af arbetssökande finnar, hvilka på hösten återvända hem, och lärer denna invandring i nyssnämnda afseende icke vara utan olägenhet. Då de invandrande därjämte oftast sakna hvarje tillgång, är risken betydlig, att de falla fattigvården till last, hvilket också ofta säges inträffa. (Riksdagens skrivelse 1907:33 s. 6)

När det gäller synen på utlänningar som väljer att invandra till Sverige så finns i skrivelsen ett uttryck för en tydlig rädsla att dessa personer utgör sämre element som kan ha dåligt inflytande på det svenska folket.

Såsom ofvan nämnts, tillhöra de som invandra i månget fall ej de bästa folkkategorierna. Erfarenheten hos oss har ock bekräftat detta. Oroliga och för lugnet i hemlandet störande individer nödgas ofta utvandra och då de flesta af de främmande länder, dit de söka inträde, redan genom lagbestämmelser skyddat sig mot immigranter af denna art, ligger det i sakens natur, att dessa sämre element uppsöka och öfverskrida våra för dem öppna gränser. Att utlänningar af sådan beskaffenhet, som sysslolösa ströfva omkring i landet från ort till annan, skola utöfva ett dåligt inflytande, lärer vara visst. (Riksdagens skrivelse 1907:33 s. 5)

Denna skrivelse utgör grunden till 1914 års utvisningslag och med stöd av denna lag kommer det senare att utfärdas ett flertal kungörelser i syfte att ytterligare stärka kontrollen av utlänningar. Dessa krav på övervakning innefattade även en skyldighet att anmäla till polismyndigheten om man hade utlänning boende hos sig. En slutsats man kan dra mot bakgrund av utformning av dessa kungörelser blir att synen på utlänningen präglades av en viss misstänksamhet inte olik den som återfanns i debatten kring ”social turism” som refererats ovan.
    Utvecklingen går vidare och den följande 1927 års utlänningslag innebär hårdare kontroll av utlänningar vid inresa samt införande av krav på uppehållstillstånd och skärpta regler om anmälningsplikt m.m. Juristerna i lagrådet är dock inte överens med regeringen avseende utformningen av utlänningslagstiftningen och justitierådet Alexandersson m.fl. tar tydligt avstånd från förslaget och det synsätt detta representerar.

Besinnar man vad ovan erinrats, att förslaget i här redovisade delar avser en reglering för vad numera betraktas såsom normala förhållanden, gör denna jämförelse ett beklämmande intryck. Den gällande lagen, knappt tretton år gammal, framstår som härrörande från ett förgånget högre kulturskede. I vad utlänningars ställning här i riket angår, har rättsstaten efterträtts av den sociala välfärds- och polisstaten. (Proposition 1927:198 s.123)

Uttalandet från lagrådet innebär ett ifrågasättande av såväl syftet med den nya utlänningslagen som grunderna för att tillåta inskränkningar i den fria rörligheten för utlänningar. Enligt lagrådet överger man en tidigare mer öppen attityd till personer från andra länder och närmar sig en mer restriktiv politik inom ramen för vad man kallar den sociala välfärds- och polisstaten.
    I och med 1937 års utlänningslag introduceras för första gången begreppen politisk flykting och asylrätt. Juristerna i lagrådet väljer denna gång att i sitt yttrande  lyfta fram poblemet med skilja mellan genuina flyktingar och simulanter och anser att en specifik regel om skydd för politiska flyktingar kan uppmana till missbruk. I betänkandet för 1945 års utlänningslag förs även en tydlig diskussion kring behovet av en restriktiv flyktingpolitik vilket ger en bild av ett synsätt där det är det svenska samhället som skall skyddas mot en ström av flyktingar snarare än att det är flyktingarna som är skyddsbehövande. Bland remissinstanserna uttrycker bl.a. LO oro över att hanteringen av flyktingärenden inte är tillräckligt restriktiv.

Den utvidgning av flyktingbegreppet, som accepterades 1937, liksom hela den då genomförda särbehandlingen av flyktingärenden betydde en utbyggnad av rättsskyddet – i skarp kontrast till den skärpta främlingspolitiken i andra länder – men regleringen gavs icke sådan form att den förhindrar en anpassning till förändrade lägen. (Proposition 1945:259 s. 120)

Detta synsätt präglar även diskussionen i 1949 års utlänningskommitté där man särskilt poängterar behovet av en restriktiv invandringspolitik.

[s]om förut anförts anser kommittén det i nuvarande läge nödvändigt att bibehålla vissa inskränkningar i de fria förbindelserna mellan folken. Till skydd för de förut berörda svenska intressena, i främsta rummet landets säkerhet och den svenska arbetskraften, måste tillströmningen till landet under överskådlig tid framåt kontrolleras och i viss mån begränsas. (SOU 1951:42 s. 47)

    Under remissrundan inför 1954 års utlänningslag lämnar Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ett yttrande där man ger uttryck för en positiv syn på nyttjandet av utländsk arbetskraft och betonar att den svenska staten har ett ansvar för dessa utlänningar i dåliga tider. Detta anförs samtidigt som man ser ett behov av att skilja ut de utlänningar som inte är önskvärda.

I synnerhet i en tid, då åldersfördelningen i vårt land är ogynnsam, bör det vara av stort intresse att yngre yrkeskunnig utländsk arbetskraft känner sig väl till rätta i vårt land. Utlänningslagstiftningen bör sålunda vara utformad så att den befrämjar assimilering av sådana utlänningar, som äro vårt land till gagn och som här vill öppna sig en framtid. Det är därför angeläget att de kunna känna sig delaktiga i svensk rättssäkerhet och – i den mån som de fullgöra sina skyldigheter – i vår sociala välfärdspolitik. Länsstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla som sin uppfattning att utlänningar, vars arbetskraft och insatser vårt land tillgodogör sig under goda tider, även bör kunna påräkna trygghet här under dåliga tider. Länsstyrelsen finner att det framlagda förslaget är väl ägnat att ytterligare utbygga rättssäkerheten för utlänningar i vårt land samtidigt som det tillgodoser möjligheten att avskilja parasiterande existenser, som icke är önskvärda. (Proposition 1954:41 s. 34)

Samma inställning, att reglera invandringen i syfte att stärka utbyggnaden av den svenska välfärdsstaten, återfinns i den betydelsefulla proposition 1968:142 som utgör en grundsten inom svensk invandringspolitik.

[e]n huvudlinje i utlänningspolitiken skall som hittills vara att i internationellt samarbete skapa förutsättningar för ett fritt folkutbyte. Sådana förutsättningar föreligger inte f. n. Förslagen i propositionen grundas därför på att invandringen till Sverige tills vidare måste kontrolleras för att det skall vara möjligt att samordna den med våra resurser och vår politik inom andra områden och upprätthålla principen om att invandrare skall ha möjlighet att leva på samma standardnivå som den inhemska befolkningen. (Proposition 1968:142 s. 1)

De ställningstaganden som görs i denna proposition har till stor del präglat rättsområdets fortsatta utveckling och även om det alltjämt finns en hänvisning till principen om det fria folkutbytet så står det klart att ett tydligt syfte med lagstiftningen är att skydda det svenska välfärdssamhället genom att upprätthålla en reglerad invandring. Med andra ord, den reglering som initialt infördes som ett tillfälligt skydd för den svenska arbetsmarknaden har kommit att permanentas som en del av det svenska välfärdsbygget. Detta ställningstagande tydliggör synsättet att en allt för stor inflyttning av utlänningar innebär ett problem och en belastning för detta projekt.
    Den uttalade främlingsfientlighet som inledningsvis var ett allmänt accepterat argument för att begränsa möjligheten till inresa och bosättning förefaller att ha ersatts av mer neutrala argument där företrädarna för en restriktiv politik istället fokuserar på att skydda den svenska välfärdsstaten. En sådan förskjutning av argumentationen skulle kunna säga en del om synen på utlänningen som en belastning för det svenska samhällets utveckling. När det gäller lagstiftningens övergripande syfte att kontrollera invandringen för att skydda den svenska arbetsmarknaden och utvecklandet av den svenska välfärdsstaten inställer sig frågan: - Är inte de argument som framförs i dagens politiska debatt i huvudsak desamma som varit gällande ända sedan 1900-talets början? Sett ur detta perspektiv blir de uttalanden om social turism som framfördes av Göran Persson snarare ett uttryck för en etablerad uppfattning om behovet av att skydda den svenska välfärdsstaten än en flirt med en, mer eller mindre tillfällig, främlingsfientlig opinion i den svenska politiska debatten. Frågan är då vilket som är värst – att vår statsminister flirtar med en främlingsfientlig opinion eller att denna främlingsfientlighet är en etablerad del av svensk invandringspolitik?






Oscar Fredriksson är jurist med erfarenhet från bl.a. Migrationsverket och Utlännings­­nämnden. Han har även varit ordförande för Röda Korsets Flyktingcenterkrets i Stockholm.